Mellan mig och havet finns det fotspår.
I sanden.
Fotspåren är alla dagar som går förbi.
De sköljs bort och kommer på nytt.
Livet.
Jag fortsätter gå, framåt.
Med barfota fötter. Jag vill känna.
Det varma, kalla, steniga och mjuka.
Nyanserna.
Sådant är livet och så kommer det alltid att vara.
Täta, långsamma fotspår.
Jagade fötter, ibland stillastående.
Sköljs hela tiden bort, ut i havet.
Och börjar om.
Jag tycker om att skriva och speciellt på papper, med en penna. Älskar att känna varje ord, fysiskt när pennan formar dem. Det går långsammare än att skriva på datorn, men jag tycker om långsamt. Jag tycker om att jag hinner tänka en gång till, att behöva stryka över ord som inte ska vara där, att knyckla ihop ett papper som blev för kladdigt och sedan vända till ett nytt blad och börja om. Tycker om känslan. Jag skriver inte speciellt ofta, eftersom det krävs tid. När jag blir riktigt gammal så tänker jag att min själ är mindre rastlös och jag kommer att ha mer ro att skriva och förhoppningsvis mer att berätta. Men just nu tar jag den tid som finns tillgänglig för att skriva om det som är just nu.
/Kram Linda