Separate Ways (Worlds Apart)

Nu har mitt rymdskepp lämnat jorden, någonstans uti cyberrymden svävar det. Kanske landar det snart på någon av planeterna. Eller så fortsätter det att irra runt på Vintergatan. Jag vet ej eftersom jag nu släppt kontrollen. Mitt rymdskepp har flera rum och från alla går det att höra musik. Just nu. Men du kan än så länge bara gå in i ett av rummen. Första fredagen varje månad får du nyckeln till nästa rum. Och så pågår det i flera månader framöver.

Det första rummet handlar om att lämna. Att lämna sådant som får det inre kugghjulet att gnissla. När jag var yngre kunde jag ibland ignorera att det liksom skavde inom mig och jag körde på ändå. Jag gick emot min magkänsla och den inre barometern. Det blev aldrig bra. Ibland har det varit svårt att lämna vissa mönster, delar av mig själv som suttit så hårt inom. Men insikten om att min historia är just historia, och det som ligger framför, är något som jag faktiskt kan påverka. Det gör mig fri. Jag kan lämna. Ingenting är omöjligt. Inte för mig. Inte för någon. Jag behöver inte vara så som jag förväntas vara. Jag kan bli och sedan fortsätta vara den jag vill, utan gnissel i mitt kugghjul. Det kan även du.

Första gången jag hörde ”Separate Ways” var på radion för många år sedan. Jag körde bil mellan Stockholm och Norrtälje. Det var snökaos. Körde i 30 km/h och tänkte att jag aldrig kommer ta mig hem. Vindrutetorkarna kämpade med att vifta bort de miljontals snöflingor som envist drogs mot min bilruta. Jag påmindes åter om den kärlek jag haft, som nu var över men som jag ändå vägrade släppa taget om. Jag drogs in i vemodet och blev tvungen att svänga av från motorvägen en stund. Tårar från mina ögon och snöstorm från himlen var ingen trafiksäker kombination.

Jag älskar fortfarande ”Separate Ways” även om min då olyckliga kärlek verkligen är min kärlek som nu finns vid min sida varje dag.

Här är min tolkning. Från mig till dig.

Kram,
Linda